Coca-Cola kolonisationen eller Cocacolonization är en term vilket troligtvis myntades första gången år 1949 i Frankrike av det franska kommunistpartiet.
Anledningen till detta var för att försöka skrämma upp den franska befolkningen varav kommunistpartiet fruktade kapitalismens USA och för att de trodde att spioner anställda av Coca-Cola skulle verka för att underminera franska värderingar och sprida amerikanska tankar, idéer och kultur vilket i värsta fall skulle sluta med koloniseringen av hela Frankrike med hjälp av de gigantiska stödpaketen som USA bidrog med efter krigetsslut.
Även om kolonisation av Frankrike aldrig var ett reellt hot går det inte att blunda för att amerikansk kultur har influerat stora delar av världen under och efter andra världskriget varav Coca-Cola under denna period expanderade nästan till samtliga hörn på planeten.
En kolonisering av Coca-Cola
Andra världskriget 1939-1945
När andra världskriget bröt ut den 1 september år 1939 buteljerade Coca-Cola sina produkter i 44 länder varav några av dessa snart skulle befinna sig på motsatt sida i konflikten. Denna lyckade globala expansion under början av 1900-talet berodde bland annat på att Robert Woodruff, son till Ernest Woodruff redan år 1923 hade lagt ut planerna för den globala Coca-Cola expansionen vilket blev extra tydligt med grundandet av en enhet för den internationella marknaden år 1926 vilket blev Coca-Cola Export Corporation år 1930.
Under denna period kom buteljeringsfabriker att byggas och öppnas i Frankrike, Guatemala, Honduras, Mexiko, Belgien, Italien och Sydafrika. För att fånga dessa marknader genomförda Coca-Cola en rad olika reklamkampanjer varav sponsringen av det amerikanska olympiska laget 1928 där bolaget sponsrade med 40 000 flaskor kanske står ut tydligast.
1941
När andra världskriget bröt ut var Coca-Cola inte sen att använda sig av reklamkampanjer för att sprida informationen om att Coca-Cola passar utmärkt när våra amerikanska soldater måste förfriska sig eller helt enkelt ta en paus från stridens hetta och återhämta sig en stund.
I reklam från denna tid är det inte sällan att det är unga män klädda i uniform skrattandes eller leendes som porträtteras med en Coca-Cola i handen omgiven av unga vackra kvinnor eller utländska allierade.
Denna krigspropaganda nådde troligtvis sin absoluta peak 1941 då företaget gav löftet att samtliga inom den amerikanska militären skulle oavsett var de var stationerade i världen kunna avnjuta en kall Coca-Cola för bara 5 cent. Detta löfte kom att visa sig väldigt lyckat då denna patriotiska gest kom att ge bolaget en möjlighet att anlägga ett stort antal tillfälliga produktionslinor bakom de allierade fronterna under kriget vilka kunde sedan byggas om till fullt fungerande fabriker efter kriget.
1943
Ett av de viktigaste breven som troligtvis någonsin har skickats till Coca-Colas huvudkontor är daterat den 29 juni 1943 och signerat av Dwight D. Eisenhower vilket vid denna tidpunkt var general i den amerikanska armen och stationerad i Nordafrika.
I detta brev efterfrågade Eisenhower 10 portabla produktionslinor, 3 miljoner flaskor med Coca-Cola samt material och råvaror för att kunna producera ytterligare 6 miljoner flaskor i månaden när de portabla fabrikerna var i drift.
Att det var just Coca-Cola som Eisenhower vände sig till var inte konstigt. Förutom att han var imponerad av bolagets tidiga framgång med den internationella expansionen var han själv en konsument av Coca-Colas produkter och kunde på plats se vilken effekt Coca-Cola hade på de trötta amerikanska soldaterna. Eisenhower kom även 1953 förklara Coca-Cola den officiella drycken vid det vita huset.
1943-1944
Redan inom 6 månader efter att Eisenhower hade skickat brevet till Coca-Cola flög en representant från bolaget ned till Alger, huvudstaden för Algeriet redo att införliva bolagets hastigt sammansatta planer till att bygga fullt fungerande produktionslinor precis bakom fronterna. Under kriget kom Coca-Cola att konstruera inte bara 10 produktionslinor som Eisenhower hade efterfrågat utan hela 64 stycken vilka sköttes av 148 representanter från bolaget med den officiella titeln Technical Observers eller TO.
Coca-Colas representanter eller TO´s klädde sig i uniform och behandlas som vilken annan amerikansk soldat som helst med undantaget att de enbart hade en enda uppgift. Att servera en Coca-Cola till de amerikanska och de allierade soldaterna oavsett var de befann sig i världen. Ryktet om Coca-Cola och dess representanter spred sig snabbt från Nordafrika till Stilla havet och de europeiska slagfälten samtidigt som de byggde fler produktionslinor.
Denna expansion mötes mer eller mindre utan protest då soldaterna välkomnade möjligheten att mellan striderna ta en stund för sig och för att avnjuta en Coca-Cola, en smak som påminde dem om det hem som de hade lämnat bakom sig. En fördel var även att Coca-Cola hade fått ett undantag från de annars så strikta rationerna av socker. Detta välkomnande och inkluderade gav representanterna ett smeknamn, Coca-Cola översterna varav minst två av dem kom att fraktas hem i klädda kistor vilket annars bara gjordes för dem som tillhörde den amerikanska armen.
Slutet av kriget 1945 och framåt
När kriget närmade sig sitt slut 1945 hade över 5 miljarder flaskor med Coca-Cola distribuerats till militär personal över hela världen och de tillfälliga produktionslinorna kunde nu byggas om till fabriker med full produktionskapacitet likt dem hemma i USA.
Coca-Cola kunde använda sig av den Goodwill som bolaget hade skaffat sig under kriget genom att bjuda den lokala befolkningen på flaska Coca-Cola vilket troligtvis var första gången de drack Coca-Cola till att fortsätta expandera sin globala närvaro och från mitten av 1940-talet till runt 1960-talet dubblade bolaget antalet länder där de hade verksamhet.
När världen nu gick in i en period med viss osäkerhet till följd av den växande konflikten mellan väst och öst hade Coca-Cola blivit en symbol för vänskap, en stund av njutning men kanske främst av allt en växande symbol för amerikanska värdering och kapitalism.
